Om leden

Järnets väg till Vänern är temat

Järnleden ger dig möjlighet att vandra i järnets spår och följa dess väg till Vänern. Leden sträcker sig från Hytte till Kristinehamns gästhamn. Du följer järnets väg och vandrar genom ett varierat landskap förbi små tjärnar, över myrmarker, genom skog och betesmark och längs gammal landsväg. Den omgivande skogen är mestadels barrskog med en del lövträd, såväl äldre högvuxen skog som ungskog. Vandringsleden är avsedd för vandrare. I området kring Niklasdam finns flera olika ridhus och det kan förekomma ridning på vissa sträckor. Vi ber dig visa hänsyn till mötande ekipage. På övriga områden är ridning och motorfordon förbjudna i terrängen. Järnets historia är hela tiden närvarande - och under vandringen passerar du flera historiska platser och sevärdheter, som två före detta järnbruk och en fornborg från järnåldern, du skymtar ett herrgårdsområde med djupa historiska anor och ser det säregna Österviks kapell.

Handelsplatsen Bro fick 1642 sina stadsrättigheter med namnet Kristinehamn. Staden var från 1700-talets mitt och 100 år framåt centrum för Bergslagens järnexport. Det var från hamnen i Kristinehamn som järnet skeppades ut på Vänern och vidare ut i världen. I Kristinehamn möttes Värmlands brukspatroner och handelsmän från Göteborg. Detta skedde under Fastingsmarknaden, som årligen från 1688 hölls vid fastetiden (strax före seglingssäsongens början). Faktum är att Kristinehamn och fastingsmarknadens handel, tack vare de stora volymerna järn, under en lång period spelade en avgörande roll för världsmarknadspriset. Jernkontoret bevakade prissättningen i närvaro av landshövdingen och andra myndighetspersoner.

Här nedan beskrivs ett antal platser längs med leden. Texter i normal stil finns på informationstavlor längs med leden och kan läsas på plats samtidigt som du beskådar den omgivning som beskrivs. Text i kursiv stil finns inte längs leden men kan skrivas ut genom att klicka på "Mer information" här till höger.

Hemmanet Hytte

Hytte var startplatsen för den koordinerade frakten av järnet söderut. Under 1500-talets andra hälft var hemmanet Hytte en plats dit järn forslades sjövägen från de värmländska bergslagernas bruk. Hertig Karl tillsatte här en faktor (platschef) för att ansvara för verksamheten. Järnet skulle från båtar/pråmar omlastas till söderut gående landtransport eller magasineras i väntan på transportmöjlighet. Här återlastades på vändande båtar varor som spannmål, smör, salt, kryddor mm. Varor som för bergslagernas ökande befolkning var livsnödvändiga. Hyttes betydelse för järntransporterna upphörde då den ökande produktionen (och efterfrågan) av järn krävde effektivare transportleder. En avgörande del i effektiviseringsprocessen var då man grävde Norsbäckens kanal. 

Norsbäcken

Järnet, vars landtransport startade i Hytte, kom vid Hyttsjöns södra ände först att transporteras på den västra sidan av Norsbäcken för att sedan ta vägen längs Bergsjöns västra sida. På initiativ från Kroppa bruk fördjupades och breddades Norsbäcken på 1630-talet, vilket förbättrade möjligheterna att transportera den öknde mängden järn från Filipstads och Karlskogas bergslag till utskeppningshamnen Bro (Kristinehamn). Det var tack vare stora arbetsinsatser, under primitiva förhållanden, som den tidigare trögflytande bäcken mellan Hyttsjön och Bergssjön kom att bli Norsbäckens kanal. Den blev en vattenled med cirka fem meters bredd och ett djupgående som tillät järnlastade farkoster att ros och, i viss mån, seglas till Bergsjöns södra ände - Bergsjöände, eller som platsen kom att heta, Sjöändan.

Varrvikshöjden

Du som idag vandrar längs Bergsjöns västra sida kan vid denna passage få en aning om de svårigheter och umbäranden som mötte de tidiga järntransportörerna. I ett närmast stiglöst land skulle man ta sig fram med små hästar eller oxar, tungt klövjade eller dragande järnet i någon form av släpanordning. Då man väl nått högsta punkten vidtog så den nästan lika besvärliga nedfarten! Varrvikshöjden var ett av de mest svårforcerade avsnitten på vägen mot Vänerhamnen. Mer information: Värmland har en rik järnvägshistoria tack vare behoven att förbinda de många bruken med de likaledes många sjöarna och älvarna. Man insåg på 1840-talet att järnvägar var lämpliga för detta ändamål. De flesta utnyttjade hästar som dragkraft i stigningarna (i lutningarna fick vagnen ofta rulla av egen kraft) men så småningom gick flera av dem över till ånglok. En av de första att göra det var Kristinehamns järnväg som sträckte sig från Kristinehamn upp till Bergsjöns ände (Sjöändan). Den var 11 km lång och startade trafiken 1850. Sju år senare kom det första ångloket. Runt 1640 ändrades järnets fraktväg från Sjöändan och söderut. Istället för att gå västerut över Bromossen följde man istället den sträcka som järnvägen senare kom att byggas.

Bergsjötorp

Vid Bergsjötorp finns också en startplats för leden. Till Bergsjötorp, som var en av de första gårdarna i trakten, bebyggd 1560, kom den stig/väg längs vilken de tidiga malm- och järntransporterna forslades mot Vänern. Redan på 1540-talet var ett antal hyttor och järnbruk igång i Värmlands Bergslag. Till Hytte, lite längre norrut kom deras järnprodukter, som lastades om för landtransport. Den ursprungliga "järnleden" viker här vid Bergsjötorp västerut innan den vid Eskilstorp går söderut och passerar de tidigare järnbruken Niklasdamm och Älvbron. Fram till 1640-talet var det  längs denna led som trafiken mellan Bergslagen och Vänern upprätthölls. Efter att Norsbäckens kanal iordningställts under slutet av 1630-taleet, kom järnet istället sommartid sjövägen (på pråmar och skutor) till omlastningsplatsen Sjöändan vid Bergsjöns sydöstra hörn. Härifrån ledde Sjöändsvägen till den nyanlagda staden Kristinehamn. Bergsjön är idag Kristinehamns råvattentäkt. Vattnet är av bra kvalitet och skyddat genom ett vattenskyddsområde. Berggrunden kring sjön utgörs av granit med inslag av hyperit med en flora som är något rikare än den normala. Här hittar du t ex blåsippor, hassel, lind och trolldruva. Mer information: Bergsjön är Kristinehamns råvattentäkt. Härifrån leds vatten till ett vattenverk och med ledning till Kristinehamn. Vattnet är av bra kvalitet och skyddat genom ett vattenskyddsområde. Berggrunden kring sjön utgörs av granit med inslag av hyperit med en flora som är något rikare än den normala. Här kan man t ex hitta blåsippor, hassel, lind och trolldruva.

Bromossen

Vid Bromossen anlades en kavelbro. En kavelbro är en förstärkning på enkla vägar som går över sank mark. Kavelbron består av timmerstockar lagda tätt intill varandra vinkelrätt mot vägens riktning. Stockarna fördelar belastningen av tyngden och hindrade att man sjönk ner i mossmarken. Kavelbron tillåter också ett visst flöde av vatten från den ena till den andra sidan av bron. En gammal teknik för att bemästra transporter i sank terräng. Mossen har namngetts efter bron. Idag finns kavelbron inte kvar, istället går du över en rejäl och säker spång. Mer information: Naturen längs Järnleden är omväxlande sjöstränder, vackra tjärnar, myrmark, skog, utsiktsplatser och odlingsmark. Skogen du vandrar genom är i regel barrskog (gran och tall) med lövträd såsom björk och asp. På marken finns mossor, lavar och ris (blåbär, lingon och ljung). Färden går genom såväl högvuxen skog som ungskog. Du har stora chanser att få se vilda djur såsom älg och rådjur längs leden. Även flera fågelarter kan höras och synas, bland annat spillkråka, gröngöling, bofink och rödvingetrast.

Eskilstorp

Några kilometer sydväst om Bromossen ligger Eskilstorp, ett nybygge från 1650-talet, ursprungligen tillhörande Bergsjötorps ägor. Förmodligen är det från början ett rastställe. Skogen, som tidigare står tät kring leden (består numera av ett stort kalhygge - dvs en rad högstubbar kantar leden), var nödvändig för brukens överlevnad. Många nybyggare fann sin utkomst i kolningen. Spår från denna verksamhet, som skett i århundraden finns i form av så kallade kolbottnar, runda plana ytor som är cirka 15 meter i diameter. Sådana rester av kolmilor finns bl a norr om Eskilstorp. Kol gjordes av virke från skogen, både barr- och lövträd.

Niklasdamm

1666 anlades stångjärnsbruket i Niklasdamm. Inför anläggningen krävdes dels en så kallad häradsattest över köp av bland annat mark och skog, dels skulle bergmästaren utfärda tillståndsbevis över att skogen som fanns räckte till brukets behov, samt att bruket inte var till skada för något annat bruk. En tvist uppstod dock med generalinspektorn Crispin Flygge, som ägde de två andra hamrarna nedströms Älvbron och Spjutbäcken, och senare hans änka Sigrid Ekehielm. De mångåriga tvisterna gjorde att det var först 1687 som privilegiebrev utfärdades för Niklasdamms hammare. Smidet vid Niklasdamms bruk pågick i olika former fram till 1860-talet. Produktionen gick till stora delar på export till England och Tyskland via Kristinehamn och Göteborg. Efter att smidet upphört, ägnade sig brukspatronen åt träindustrin efter att ett nytt sågverk byggts 1860. Detta var den vanliga utvecklingen i det av järnbruksdöden härjade Värmland. 1928 förvärvades Niklasdamms AB av Uddeholm. Idag finns bara ruinerna kvar av det som en gång var en stor arbetsplats som producerade åtskilliga ton järn. Mer information: På kullen vid Niklasdamm ligger Niklasdamms herrgård med anor sedan 1600-talet. Här njuter man av ett odlingslandskap med lövträdsridåer och hagmarker, vilket ger området en småskalig karaktär. Alm och lönn finns närmast den "moderna" herrgården men också i skogen som vuxit upp i och kring husruinerna av den äldre herrgården vid Övre Niklasdamm. Annars är det huvudsakligen björk, asp, gråal och klibbal som växer här. Det stora inslaget av äldre lövträd och det småskaliga och mosaikartade landskapet är viktigt för fåglar och andra djur. Vid Niklasdamm möter den från väster kommande Niklasdammsälven upp med Flottmossälven (Östra älven). Härifrån kallas ån för Varnan och rinner nerför Varnums socken ner mot Kristinehamn och Varnumsviken. Sockennamnet nämns första gången 1362. Vid Niklasdamm ligger Niklasdams trädgård med handelsträdgård, trädgårdscafé och pelargonmuseum. Öppettider: mars-september (museet maj-augusti).

Bråne och Varnan

Bostället Bråne är troligen från 1660-talet. Namnet kan härledas från ordet ”brinna” (värmländska ”brônne”), vilket torde syfta på att platsen först varit ett svedjeland. Från 1690-talet räknas torpet som tillhörigt Östervik. Strax söder om Bråne går Järnleden ner mot vattendraget Varnan och följer ån en bit. Varnan utgår från Niklasdamm i norr, där Niklasdammälven och Flottmossälven (Östra älven) möts. Runt Varnan finns fina lövskogsridåer, strandskogar, raviner. Varnan är också reproduktionslokal för öring. Från Niklasdamm ner mot staden förändras åns karaktär från en forsande ström till ett lugnare vatten. I Varnan finns bland annat knipa och bäver. Floran är artrik med bland annat strutbräcken, kärrstjärnblomma och bäckbräsma.

Älvbron

Älvbron var ursprungligen ett kronobruk (ägt av staten) som kom i privat ägo på 1650-talet. Det var ett mindre bruk med stångjärnssmide. Verksamheten upphörde 1862. Från hyttan fanns från 1873 - 1890 ett smalspårigt spår som anslöt till den järnväg, som byggts mellan Kristinehamn och Persberg. Här vid Älvbron, och även vid Niklasdamms bruk, användes ”tysksmidet”, en teknik som krävde mycket träkol. Den hårda avverkningen hotade brukens existens. Bruken tilldelades därför rekognitionsskog där de fick hämta sin kolningsved. Genom en förordning 1846 fick bruken köpa kol från områden längre bort och kunde därigenom säkra driften ytterligare några decennier. Vid Älvbron finns ett småbrutet odlingslandskap med jordbruksmark och lövdungar. Kring Älvbrons forna stångjärnshammare är vegetationen idag lummig med bland annat asp, klibbal, björk och hägg. Mer information: Kronobruket vid Älvbron är en fornlämning och undersöks av riksantikvarieämbetet under 2013. Mellan Älvbron och Fornborgen passerar du Skathöjden där man har en fin utsikt över Varnumsviken och odlingsmarkerna söder om viken. Denna utsiktsplats kommer att röjas ytterligare under sommaren 2013. I övrigt är naturen av ruderattyp med igenvuxna upplagsytor. Den ursprungliga Järnleden gick troligen härifrån rakt söderut vidare mot staden, medan dagens vandringsled gör en vidare sväng åt väster för att bland annat passera de kulturhistoriskt intressanta områdena Gustafsvik och Östervik.

Fornborgen

Denna borg ligger i en del av Sverige där denna typ av fornlämningar är sällsynta. Området söder om borgruinen, bygden kring Varnumsviken, minner om tidig mänsklig verksamhet och bebyggelse med historiska markörer som gravlämningar, silverskatt och runsten. Här passerade också många resande längs den tidiga och viktiga vägen mellan Mälardalen och Norge. På sin högt belägna höjd och förstärkt med delvis kallmurade stenmurar och en möjlig träpalissad, kan fornborgen ha varit en så kallad tillflyktsborg där människor vid fara kunde söka skydd. Tyvärr har inga arkeologiska fynd gjorts på platsen men borgens yta har uppskattats till cirka 75 x 35 meter och den torde ha uppförts under järnåldern, omkring 400-600 e. Kr. Borgens nummer har 53 i det värmländska fornminnesregistret. Mer information: Mellan Fornborgen och Gustafsvik (söder om E18) passerar leden "Tekällan". Sägnen berättar att Georg Adlersparre, som bodde på Gustafsvik mellan 1809-1885, hämtade vatten till sitt te från denna källa. Vattnet lär vara särdeles välsmakande.

Gustafsvik

Gården Vik, sedermera sätesgården Västervik och från 1772 säteriet Gustafsvik, har en lång historia vid den tidigt bebyggda inre delen av Varnumsviken. I detta område finns spår av bosättning ända från yngre järnåldern. I svensk historia kan gården främst förknippas med revolutionsgeneralen Georg Adlersparre, som efter 1809 års revolution kom att bosätta sig här. På Gustafsviks kyrkogård finns hans och familjens gravsten. Valborgsmässoafton 1967 brann huvudbyggnaden ner. Gårdens två flyglar finns dock kvar. Vid gårdsområdet finns idag även ett modernt ridhus med café. Nere vid viken finns ett fågel- och utsiktstorn. Mer information: Gustafsvik är idag ett frilufts- och rekreationsområde med ett antal informationstavlor på plats. Herrgårdens flyglar finns kvar att beskåda och även "det kungliga dasset" som sägnen säger att kungen använde vid sina besök hos Georg Adlersparre.

Östervik

Gårdens namn är belagt från 1660-talet och är resultatet av ett arvsskifte på gården Vik. På Georg Adlersparres son Rudolfs initiativ kom här att byggas ett kapell/skola. Som ledamot av riksdagens första kammare intresserade Rudolf sig tidigt för barnens villkor. Han lät uppföra kapellet/skolan för traktens befolkning och såg till att det fanns kyrksal, skolsal med tillhörande bostadsutrymmen, skolbespisning och badmöjligheter. Skolan fungerade under åren 1872 – 1892. Kapellet har under olika perioder varit avlyst som gudstjänstlokal. Under perioden 1922 – 1961 var kapellet bostad/atelje för konstnären Eric Rafael-Rådberg. Då kapellet vid 1960-talets början mer liknade ett gammalt spökslott än ett kapell kom eldsjälen John Engvall att starta ett räddningsprojekt. Idag förvaltas kapellet av Österviks kapellstiftelse och gårdens mejeri innehåller även ett museum, som visar verk av Rafael-Rådberg. Idag är Österviks kapell ett mycket populärt vigselkapell. Såväl Östervik som Gustafsvik, strax sydväst om Östervik, är botaniskt intressanta områden. Några mindre naturskogsbestånd i området är numera biotopsskyddsområden. På våren blommar även mängder av blåsippor vid Östervik. Mer information: Österviks kapell är öppet för visning under sommaren. Här kan man besöka kyrksalen, en skolsal samt källarlokalen. Intill kapellet finns en bevarad mejeribyggnad som numera är ett museum med verk av skulptören Erik Rafael-Rådberg (1881-1961). Vid Östervik ligger också en stadsbondgård med café som är öppen året runt. Här finns hästar, grisar, getter, kaniner och höns. Caféet är öppet mån-tors 10-15 och fredagar 10-13. Strandängarna vid Varnumsviken är skyddade genom ett fågelskyddsområde. Här kan du se mängder av fåglar, bl a brun kärrhök, rördrom, enkelbeckasin, kanadagås, strandskat och fiskgjuse. Mer information finns på en tavla invid Järnledens informationstavla. Längs östra sidan av Varnumsviken passerar leden ett antal högar av sten och grus som lämnats av inlandsisen. De som ligger här kallas Åkerholmarna. På en av dessa holmar finns en rastplats med bord och bänkar och en fin vy över viken med sitt djur- och fågelliv.

Marieberg och Galgviken

Vid 1700-talets början gick strandlinjen vid Marieberg längre in mot området. Här har fyllts upp med diverse material under följande sekel. Ursprungligen låg här ett mindre torp på ett till större delen skogbeväxt område. På 1720-talet sökte man anlägga ett tegelbruk, men diverse stridigheter och oklarheter om ägogränser och jordköp gjorde att det dröjde till 1750-talet innan verksamheten kom igång. Rådman Bleumer, som då ägde Tegelbrukshagen, ändrade namnet till Marieberg för att hedra sin hustru Maria. Från 1770-talet kom området genom köp och sammanslagningar att utvecklas till en herrgård. Drygt 100 år senare gick staten in och köpte området med planer på att bygga ett sinnessjukhus. Detta sågs inte med enbart blida ögon i närliggande län, men efter att överklagandeprocessen haft sin gång kunde man i december 1884 starta bygget enligt arkitekten Axel Kumliens intentioner.Vid halvårsskiftet 1887 togs de första patienterna emot. Under drygt hundra år var Kristinehamns Hospital ett av Sveriges stora mentalsjukhus, innan en förändrad syn på mentalvården gjorde att verksamheten avvecklades. Med hjälp av EU-medel har området därefter förändrats. Idag finns här bland annat Kristinehamns konstmuseum, bostäder och ett småföretagscentrum. Stora delar av arkitekturen inom området är bevarad. Strax söder om Marieberg finns den så kallade Galgbacken. Som namnet antyder har här tidigare funnits en avrättningsplats, väl synlig från väg och vatten. Fram till 1640-talet var här vid Galgviken en omlastningsplats för järntransporterna. Härifrån roddes järnet ut till väntande skutor tiden före järnvågen och stadens hamn etablerades. Mer information: Utanför det som en gång var Galgviken låg skeppen i väntan på sin last av järn. Under vissa perioder var man tvungen att forsla järnet med pråmar från järnvågen  ut till väntande skepp. Detta för att sedimentavlagringarna från Varnan och Lötälven tidvis gjorde det omöjligt för större skepp att ta sig in till Inre hamn där järnvågen stod.

Hamnen i Kristinehamn

Kristinehamn var från 1700-talets mitt och 100 år framåt centrum för Bergslagens järnexport - det var från denna hamn som stora delar av järnet skeppades ut på Vänern och vidare ut i världen. Järnhandeln i staden var som livligast i samband med den årliga Fastingsmarknaden, som hölls vid fastetiden, strax före seglingssäsongen. Här mötte Värmlands brukspatroner handelsmän från bland annat Göteborg - och tack vare de stora volymerna järn, kom de avslut som gjordes under lång tid att spela en avgörande roll för värlsdmarknadpriset. Prissättningen bevakades av Jernkontoret i närvaro av landshövdingen och andra myndighetspersoner. Handels- och marknadsplatsen Bro var en betydande utskeppningshamn för Bergslagens järnprodukter. Hit ledde den ursprungliga "Järnleden". När Bro år 1642 blev Kristinehamns stad, kom stadens puls och näringsliv att koncentreras till sjöfarten och därtill relaterade näringar. I staden byggdes en hamn med våghus och magasin för järn och spannmål. Staden var även stapelplats för produkter som skulle transporteras norrut längs samma led. Det mesta stångjärnet gick på export medan tackjärnet fördes till Vänerns västliga hamnar för vidare transport till bruken i det inre av Dalsland och västra Värmland. Mer information: I det som nu kallas Gästhamnen finns en av flera start- och slutplatser för Järnleden. Vid kajen ligger Bojorten Christine af Bro förtöjd när den inte är på tur. Bojorten är en replika av den sorts holländska skepp som på 1600-talet fraktade järn på Vänern. Skeppet gör turer i Vänern flera dagar i veckan under sommaren. Nu kan du fortsätta din vandring in mot Kristinehamns centrum där du finner fler sevärdheter och platser som har haft betydelse för järnhanteringen.

Ölme diversehandel

Museal lanthandel med butik, café och museum. Mer information och öppettider.

Järnvågen

Idag står en kopia av en järnvåg inne i centrala Kristinehamn, mellan Varnan och Norra Hamngatan. Här finns också en sten som visar var Sjöändans järnväg hade sin start- och slutpunkt.

Kvarteret Vågen

I detta kvarter kan du få en bild av hur det såg ut i Kristinehamn under den tid då järnfrakten hade stor betydelse för staden. Här finns också en restaurang med utsikt över älven Varnan och hamnen där båtarna förr i tiden låg och väntade på sin last.

Bildarkivet

I kvarteret Vågen ligger också Wahlundsgården (från 1806-talet). I huset finns numera Kristinehamns Bildarkiv med bilder från forna tiders Kristinehamn. Kliv in och gör en resa tillbaka i tiden! Öppet tis-tors 9.00-16.00, fre 9.00-15.00 (lunchstängt 12.30-13.00).

Järnets historia

Ladda ner dokument för utskrift

Mer information

Ladda ner dokument för utskrift

Illustrationerna

är gjorda av Kjell Sundberg och visas upp på informationstavlorna längs leden.

Läs broschyren om leden

Ladda ner och läs broschyren om Järnleden.